Mitt första ålagille!

15 november 2010 at 20:00 2 kommentarer

Ål har aldrig varit i favoritfisk… Men om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig gett det en chans. Fram tills igår hade jag provat ål vid två tillfällen – båda gånger under det lätt pressande ”du kan ju inte säga att du inte tycker om det om du aldrig har smakat det”. Två ytterst små bitar har sambon lyckats få i mig och jag har snabbt svalt, grimaserat och avslutat med orden ”usch, jag tycker verkligen inte om det”. Så att säga att jag ätit ål, det vore att ljuga. Med andra ord var det hög tid att äta ål på riktigt – och var gör man det om inte på ett redigt ålagille!

Enligt Ålakademin kan ”ett äkta ålagille bara upplevas i en ålabod vid havet mellan Åhus och Haväng. Annars är det bara ett kalas med ål”. Sagt och gjort – jag, sambon och två vänner bokade in oss på ett ålagille i Åhus och i helgen var det dags. Vi var ålagillenewbies hela gänget men visste att ett ordentligt ålagille kräver ordentligt med malörtssprit (en centiliter för varje centimeter ål, tyckte ålakungen själv) för att kroppen ska kunna ta hand om fettet och man ska må som en människa dagen därpå. Så vi värmde upp med en och annan besk innan klockan slog ålagille.

Luad ål med kryddost och sallad:

Rökt ål på en bit kavring med kall äggröra (på den fina tallriken Carmencita från Gustavsberg, formgiven av Stig Lindberg och tillverkad under åren 1939-51):

Äppelkaka:

Själva ålagillet var en oerhört hemtrevlig och mysig tillställning. Med tjugo meter till havet, i en anspråkslös, röd ålabod av trä, bjöds vi på fem sorters ål – i soppa, luad, stekt, kokt och rökt (eller rögad som det egentligen heter) – och äppelkaka. Maten varvades med dragspel, sång och mer eller mindre sannolika historier från trakten. Att maten åts på en salig blandning tallrikar – svenska, utländska, gamla, nya – var givetvis ett stort plus. Att all ål som serverades dessutom är ålfondsål (vilket betyder att de planterar ut fem nya ålar för varje ålagillesgäst) kändes extra bra.

Så hur var det nu då? Står jag fast vid att jag inte tycker om ål eller är jag omvänd? Jag börjar med att erkänna att jag körde fegisvarianten: jag åt potatismos med stekt ål istället för stekt ål med potatismos. Den totala mängden ål jag fick i mig var alltså ganska liten – trots att det var en femrättersfest. En slutsats jag kan dra är att en väl tillagad ål är god i rätt sällskap. I soppa med morötter – njae. Rökt med äggröra – ja! Men i ärlighetens namn är det nog inte något jag kommer att bli en storkonsument av eller som ens kommer att läggas på min tallrik till jul. Nej, smaken till trots är ålen fortfarande en ål och på ålagillet i helgen var det ändå det trevliga sällskap och den mysiga omgivningen som smakade bäst.

Min sambo har länge sagt att jag inbillat mig. Att jag säkert tycker om ål om jag bara ger det en chans. Nu har jag gett det en chans (en rejäl sådan) och har konstaterat att han hade rätt. Denna gången.

Annonser

Entry filed under: Värt ett besök.

Glöggen hälsar Saffransskorpor

2 kommentarer

  • 1. Filippa H.  |  15 november 2010 kl. 21:16

    Hej! Jag är lite nyfiken på hur din glögg mår? 🙂 Min bubblar och har sig, men har lugnat ner sig litegrann jämfört med i början. Och herre vad det luktade alkohol idag när jag lyfte på plasten..! Fick mig en liten chock, haha. Jag har aldrig gjort glögg tidigare, så det är väldigt spännande att se hur det utvecklas! Lite som med surdeg, ungefär. Har du gjort glögg innan? Något tips, i så fall? 🙂

    Ha det fint, Filippa H.

    • 2. Caroline  |  15 november 2010 kl. 23:35

      Nej, det här är mitt första glöggäventyr och jag följer det med spänning. Den första veckan bubblade det ordentligt, sedan lugnade det ner sig och nu (efter ungefär två veckor) har den stannat helt. Doften av glögg (och alkohol) har blivit starkare efterhand. Våra glöggprojekt verkar fortskrida på ungefär samma sätt – det är betryggande att höra! 🙂


Kategorier

Citronbiskvier

Arkiv


%d bloggare gillar detta: