En sån där dag…

Det är en sån där dag. När det är jobbigt att le, när varje tröja i garderoben känns använd. När håret känns platt, trist och matt. När gubben i tåget tränger sig förbi, även om det finns gott om tid för alla att gå av. Det är en sån dag då jag bara vill gå hem och krypa ner i soffan med en bok, men när jag inser på vägen hem att det är tvättid. En sån dag känns det extra mysigt att komma hem och ägna en halvtimme åt det som växer på balkongen.

Jag ägnade gårdagen åt att plantera nytt och plantera om. Inom någon vecka kan jag skörda sockerärtor, brytbönor och jordgubbar. Ett par veckor efter det hoppas jag att mina tomater, salladen och rädisorna är klara. Längst tid tar nog chilin som jag sådde igår. Chilifröna får sällskap i det lilla växthuset av bland annat basilika och mynta. Jag har planterat dem i loppisfyndade kaffekoppar.

Förresten, jag har ju inte rapporterat från Stockholm Marathon… Det var tydligen det kallaste Stockholm Marathon någonsin. Det regnade innan, under och efter loppet. Det blåste och var riktigt, riktigt kallt. Men av någon märklig anledning påverkade inte vädret mig speciellt mycket, jag tog mig i mål utan några större problem. Varje morgon, när jag öppnar garderobsdörren för att ta fram dagens kläder, skymtar jag medaljen. Då påminns jag om vikten av att följa sina drömmar. Om jag inte hade sprungit hade jag fortfarande funderat på om jag hade klarat det eller inte. Nu vet jag att jag klarar det.

Annonser

För nervös för att äta

Om ett par timmar är det dags för mitt allra första maraton. Tidigare i veckan hade jag fjärilar i magen, men idag, just nu, har de fått sällskap av elefanter. Det ska bli så himla roligt, trots regnet, blåsten och kylan som ligger över Stockholm. Nu kör vi!

En ofrivillig paus

Här skulle det ha varit ett inlägg om syltkakor med citronmeliss, på pappret en lockande kombination. Men det blir inget sådant inlägg, kakorna åkte nämligen direkt från plåten ner i påsen med matavfall. Torra, tråkiga och oätbara.

Istället kommer här ett par rader om den inläggstorka som min blogg lidit av den senaste tiden. Snällt sagt så skulle man kunna säga att bloggen har tagit en liten försommarsemester. Anledningen är enkel: den senaste tiden har jag ägnat all min kraft åt att förbereda mig inför nästa veckas kraftprov, Stockholm marathon. Det har varit många tidiga mornar i stadsparken och härliga långturer i skogen. Jag känner mig redo.

Det är svårt att beskriva min känsla inför loppet. Jag vet att jag ska springa 42 km och jag vet att det är långt. Riktigt långt. Jag vet att jag kommer att få ont i mina knän, få skoskav och bli totalt utmattad. Ändå finns det inte ett enda tvivel på att jag kommer att ta mig i mål. Inte hos mig. Jag ser mig själv ligga i gräset efter målgång, titta upp mot himlen och tänka att jag klarade det.

Det spritter i benen, jag önskar att loppet var imorgon!

Två månader

Ikväll avverkade jag 10 700 meter i löpspåret. Det var kallt, friskt i vinden och jag var nästan ensam i spåret. Efteråt lade jag mig ner, tittade upp mot himlen och pustade ut. Molnen gled snabbt förbi.

Om exakt två månader kommer jag att ligga där igen, titta upp mot himlen och pusta ut – men då har jag förhoppningsvis sprungit fyra gånger så långt som jag gjorde ikväll. Då har jag sprungit Stockholm Marathon. 42 195 meter.

Jordgubbssylt

I morse steg jag upp lite tidigare än vanligt, jag snörade på mig löparskorna och gav mig ut på grusvägarna. Minusgraderna bet i kinderna, vinden letade sig in under tröjan. Det blev åtta långa, kalla kilometer. Det är en femtedel av den sträcka jag ska springa den 2 juni.

Så varför skriver jag om det här?

Jag har inga planer på att låta den här bak- och porslinsblogg utvecklas till en bak-, porslins- och maratonblogg. Det får ju finnas gränser. Så det här inlägget ska snarare ses som en förklaring till varför det bakas och stökas lite mindre i köket just nu. Egentligen är det ganska enkelt; en bit sockerkaka är helt enkelt inte lika bra uppladdning inför ett träningspass som en hederlig banan.

Men ibland kan jag inte hejda mig själv…

Som när jag plötsligt står här med en hög trave pannkakor och inser att sylten är slut. Då kliar det i fingrarna och innan jag vet ordet av har jordgubbarna åkt fram ur frysen och syltkoket är igång. Så att ha en bakblogg och att träna inför ett maraton; det ena må begränsa (men utesluter inte) det andra. Det är helt enkelt för roligt att laga, baka, safta, sylta och allt annat man kan tänkas hitta på i ett kök.

Jordgubbssylt 2 burkar
Recept: Dansukker

500 g djupfrysta jordgubbar
1 apelsin, saften
5 dl syltsocker

Tina jordgubbarna, mosa eller skär dem i bitar. Lägg alla ingredienser i en kastrull och koka i 3-5 minuter. Skumma noga. Häll upp på varma, väl rengjorda burkar. Förslut. Förvara svalt.

42 195 meter

En stenkast från den vackra stranden i Shirahama ligger det en liten souvenirbutik. Den besökte jag och sambon för ett par år sedan när vi reste runt i Japan. Jag köpte en påse lokalodlade satsumas och en liten blå bok med delfiner på omslaget. Vi hittade en lugn plats på stranden och slog oss ner. Jag bestämde mig för att använda boken till att skriva ner allt jag drömmer om att göra – idag, imorgon, om ett par år… Inga drömmar var för stora eller små – allt skulle in i boken.

Häromdagen hittade jag boken. Den låg undangömd, längst ner i en byrålåda i en av våra garderober. Jag bläddrade igenom den och slogs av hur mina drömmar fortfarande är samma. En del kan jag bocka av – been there, done that… Några är på väg att uppfyllas och andra ligger längre fram i tiden. Ett par av dem kommer för alltid att vara drömmar.

Samtidigt så insåg jag att det var dags att komplettera med nya drömmar. En dröm som jag inte hade skrivit upp är att springa ett maraton, så jag skrev till den. Sen anmälde jag mig. Att tro på sig själv. Att utmana sig själv. Att förverkliga en dröm. Det gillar jag.